MSOTS

SJ och jag förblir ändå goda vänner, trots allt.
När man släpat sig upp klockan 04:30 på morgonen vill man helst inte springa på problem. Att SJ ställer in tåget som man planerat (och köpt biljett till) att åka med går defenetivt under kategorin "problem".

Det är dock en sak som gör mig väldigt förvånad samtidigt som det skrämmer mig en aning, jag blev inte ens en gnutta irriterad utan jag blev istället handlingskraftig och genomtänkt (jo faktiskt).
Min första tanke var att direkt springa till en såndär grå biljettautomat och köpa en bilejtt till första bästa tåg mot Köpenhamn (det är ju dit jag är på väg) och sedan gå till informationen för att ta diskutionen om erästtning för den nya biljetten. Det skulle visa sig vara ett genidrag.
För det var bannemej inte många som kom med detta tåget, då jag mer eller mindre klippte den sista biljetten!



Om allt detta beror på att det var alldeles för tidigt för att ens bry sig eller om det faktiskt är så att frukost är bra för kroppen vet jag inte, men jag önskar att jag i alla fall kunde ha blivit lite småförbannad.
Så SJ och jag förblir vänner och tur är väl kanske de då vi kommer umgås en hel rätt mycket en tid framöver. Även om jag hoppas det blir en kortvarig vänskap...

Vi blev kompisar redan första året i grundskolan och nu räknar jag Jocke mer som familj än kompis.

Hittade ett fullständigt underbart klipp med Jocke på youtube , jag tror detta är inspelat innan ett gig någonstans i Göteborg.
Kolla energin, suveränt!

Jag fick för några veckorsedan möjligheten och äran att spela tillsammans med Jocke under hans gig på Henriksberg i Göteborg. Det var en närmast magisk känsla att vi två, som mer eller mindre gjort vart ända hyss i boken som små, stod och skapade musik ihop.

 

Besök gärna Joachims egna sidor:
http://www.myspace.com/joachimegnaalster
http://jocke.bandcamp.com/

När Humla igår gjorde sylta av sin spargris så fick jag en obehaglig känsla av att min skolåda (min lägenhet kallas så) är fylld av undangömnda mynt, så jag satte igång att vända upp och ner på stället.
Det resulterade i 432 bagis - i mynt!

Heja mig!

Brosan har ju, som jag tidigare berättat, varit här på besök i ett par dagar för att bland annat gå på den så kallade "Rekordmatchen". Det var en cool(d) upplevelse, 31 144 personer såg Frölunda - Färjestad på Nya Ullevi, tydligen nytt europarekord för den statistiske intresserade.
Nu sitter han dock på tåget hem igen vilket är lite tråkigt, men å andra sidan svänger jag ju förbi Stockholm i kalsongbyte-tempo numer.



Men det jag egentligen skulle komma till var, att det verkar vara dagarna man absolut inte gör ett skit som stora saker händer. För jag ska villigt erkänna att idag har jag bara fesit soffan varm.
För (håll i er nu) idag har jag investerat i en ny "plånbok" (det är mer en ett fodral med plats för massa kort så kontanter blir ett problem att lösa), det är faktiskt ett sagolikt stort steg efter att min trogna blåa västtrafik-ficka varit som min bäste vän.

Börjar nära oss Göteborg nu, jag och min äldste lillebror Christian.
Vi ska ha lite brödrarhäng ett par dagar med hockey, inte bara framför tvn inatt när Pittsburgh spelar utan även imorgon, utomhus på Ullevi. Ska bli en riktig höjdare att ha bror på besök i hans (tro det eller ej) födelsestad.

Är som ni förstår på väg hem från Stockholm nu, vilket är riktigt ruttet (no offence brosan).
Åkte ju som sagt upp för över en vecka sedan och gav Humla "jordens överraskning" (som hon själv uttryckte det) men nu i morse fick vi oss en rejäl överkörning i ämnet "realitycheck". Det var väl inte direkt så att det sprutade energi vid frukosten i morse.
Inte heller när vi skiljdes åt på Hufffudsstadens centralstation. Det var tungt, riktigt tungt.

Jag är dock oerhört glad över min vinnarskalle, för har jag besämt mig för något så vägrar jag att ge upp. Oavsätt motstånd och hinder.
Så 50 mil ser jag inte ens som ett problem fram tills den dagen vi båda kallar oss för Stockholmare, Göteborgare eller Mjölbybor!

Sitter och läser lappboken jag fick av Wilmer i julklapp. En underbar (samtidigt skrämmande) bok där David Batra har samlat ihop lappar från hela Sveriges gårdspoliser
Jag är verkligen emot att sätta upp små anonyma lappar i trapphuset, tvättstugen och på grannens dörr. Men (det finns ett stort men), att sätta upp lappar av den här kvalitén tycker jag borde belönas:

Ett kylskåp, ett lastrum och nära å kära. Där här ni den ultimata kalasplatsen.
Igår var det bartömning av lönnkrogen 2009, en riktig höjdare.

Dagen började ju lite lätt med en runda på stan och inköp av de sista klapparna. En runda som gick långt över mina förväntningar.
Visst, det var perverst mycket folk ute på stan, tempot, stressen och kriget i vissa fall var både underhållande men samtidigt lite skrämmande att beskåda.
Det var ett bra tag sen Sverige hade det såhär jobbigt ekonomiskt, ändå slår julhandeln alla rekord... "Imponerande".
Ska dock erkänna att jag faktiskt la mig i bingen (dock inte i fosterställning som befarats) när vi kom hem igen. Det går undan här i stan.

Vi hann ändå med mycket. Julklappar, ta oss en fika och bolaget (lönnkrogen behövdes fyllas upp lite inför bartömmningen), att vi sen hade ett helvete, rent ut sagt, att få med oss allt hem är en annan historia. Humla hade fullt upp med femtioelva påsar och jag lunka runt med en enorm låda i famnen.
Lönnkrogen slog upp dörrarna vid 22 tiden igår kväll. Ända kravet var "mjukiskläder" och "last man standing", alltså stängning när siste man/kvinna kasta in handduken (den titeln tog jag, Humla och Fidde hem).
Det blev en kväll full av härliga diskutioner, spelet rita och gissa (seger där gick till Frida och Sandra) och Aqua!
En riktig succé.

Det bjöds även på sopp-satan igår. Jag är egentligen långt ifrån en sopp-älskare, men även utan Humla som anledning så hade jag ändå lätt åkt 50 mil för den jävla sopp-satan.

Bävar lite för att ge mig ut på Stockholms gator och torg, tänkte ta och inhandla någon eller några julklappar till mina syskon.
Det som skrämmer mig mest är att ge mig ut bland, ett redan innan tungt stressat folk, under julhandeln så idag gäller det nog fan att stå på rätt sida på rulltrappan och ställa sig i kön till bussen (ja man gör så här i Stockholm), annars finns det nog risk att jag går och lägger mig på rummet i fosterställning och aldrig ger mig ut igen.

Alternativet hade ju annars varit att göra detta tidigare under decemeber månad. Med det är ju fan ingen sport.

Vi ska "strax" (Humla står i duschen så strax kan variera en del...) dra oss ut mot Vaxholm och tjingsa över på middag hos brosorna, pappa och Marie. Ska bli skôj som vi säger hemma.

Det är lite blandat humör här på båten idag.
Ett rejält bilhaveri ställer till det för kapten ombord, Wilmer går runt och ser ut och ha en riktigt "bad day" och Fideli, hon är trött. Tror jag.
Resterande, inklusive mig själv då, tar det nog bara rätt piano idag.

Nu visade sig att Humla smygit in och gjort sig i ordning på något slags världsrekord, så nu var det visst jag som satt och såg ut som ett penntroll i håret.
Gissar att vi "strax" (det kan fortfarande svänga oerhört fort) åka.

Det där med "ikväll" som jag skrev igår sket sig ordentligt. Vi fastnade framför en riktig kvalitétsremsa (remsa = film), på svt. Vet fortfarande inte vad den handlade om, eller om den överhuvudtaget hade någon poäng eller funktion.

Hur som helst, resan hit ja.
Jo, det började redan redan i tisdags då jag och Fideli (Humlas lillasyster och min nya "lillasyster") pratade om och bestämde att jag skulle åka upp och överraska Humla till helgen. Lördagen kom och helt plötsligt satt jag där i köket, Humla kom helt ovetande över däck från duschen och var läskigt nära en hjärtattack när hon trilla in i köket med blött hår.
- What the fuck, var egentligen det ända hon fick ur sig, fyra gånger dessutom.
Det slutade dock inte med något hjärtfel utan med en promenard med Wilmer och Fideli.
Wilmer är familjens hund som numer är Wingsare, på heltid (bildbevis kommer faktiskt senare ikväll)

Fick igår lära mig att man crullar plurret och krollen blir varm i fodden! Så de så!
Nu ska vi ta en sväng i Gamla stan!

Humla sitter och leker med min inbyggda webbkamera i datorn, det gör mig lite orolig...
Befinner mig i Stockholm just nu. Resan hit är en historia i sig och återkommer till den lite senare i kväll. Kanske även en och annan bild kan dyka upp, det beror i och för sig helt och hållet på mitt tålamod med det tekniska.

Kom på mig själv gå och dra massa italienska oneliners på väg till jobbet, inte för att jag kan ett ord på just italienska men italienska var det bannemej. Till vissa ord gestikulerade jag till och med som bara itialienare kan göra... Och jag då.
Hmm, märkligt

Testade en ny alarmsignal på telefonen i morse.
Den senaste tiden har jag vaknat upp på morgonen, knappt vetat var jag befinner mig och känt mig tuff som en disktrasa. Normalt sätt är jag faktiskt ganska hurtig på morgonen när jag studsar upp, gör min gröt och ordagrant hoppar in i duschen till tonerna av blandad reklam från Spotify. Men det var tydligen förr det.

Tänkte då att det kanske är dags att bryta lite rutiner, så igår kväll försökte jag hitta in bland inställningarna på telefonen, vilket inte är helt lätt. Fick ungefär en 276 förinställda alternativ att välja bland, allt ifrån "foggy night.mid", "Move Bell.mp3" och "Welcome back.mp3". Den sistnämna blev också mitt val, Welcome back till en underbar morgon. Ungefär.
I helvete heller.
När alarmet gick i gång så bokstavligt talat flög jag ur sängen likt en Kinesisk gymnast (och då är jag vig som ett element normalt sätt), mina ljumskarna landa någonstans vid ingången till Liseberg och hjärtat mitt, det trodde jag på riktigt hade stannat för en sekund. "Welcome Back" - Jo man tackar ja.

I kväll testar jag nog att gå och lägga mig i tid istället...

Det är nu smygande nära mitt första dygn i rampljuset, sprang ner till bankomaten vid korsvägen för att kolla kontoutdraget (har nämligen hört att man blir fetrik när man bloggar), men inte en ända bagis har trillat in på kontot. Det är säkert bara något strul med banken, det går ju trots allt bara sådär för landet just nu.
Däremot skrev jag min första autograf idag. Blev 79:- fattigare på den, men ändå.
Livet på röda mattan är inte altid smärtfritt...

Anders, 26, börjar blogga.
Mamman: "Vi är chockade"

Enligt en nära vän till Anders så har det här beslutet vuxit fram efter ett långt samtal med flickvännen Humla under onsdagskvällen.
- Det ska tydligen vara så att Anders kände att han behövde berätta sin version av storyn, varpå Humla (som bloggar sedan länge tillbaka) kläckte idén om en blogg, berättar "vännen" i en exklusiv intervju med CNN.
Även Anders mamma tror inte sina öron när CNN ger henne beskedet under torsdagen.
- Hela familjen är i chock, men vi stödjer Anders i hans beslut genom livet, säger mamman.
Vi har sökt Anders för en kommentar, dock utan resultat.

Fakta
Anders Lundholm, 26 år, bosatt i centrala Göteborg men har Pappa, 3 yngre bröder och framförallt flickvännen Humla i Stockholm. Det pendlas en del alltså.
Mer info lär ju dyka upp med tidens gång.
Säger som dom gamla grekerna sa; Välkommen!

This is My Side Of The Story